Krullet & Helgonet

Lilla Helgonet trodde att hon skulle få en luugn och skööön och fridfull söndag. Det var bara jag och mamma hemma. Och sen kom min storasyster hit också. Fett härligt, tänkte jag, det är bara att koka lite te och sen kan vi sitta vid köksbordet och göra ingenting. Typ hakuna matata... Nej, vänta, det är fel... Aja, what the hell.. harmoni i högsta grad, tänkte jag. 

MEN ICKE!

Det blir aaaaaaldrig någonsin som Helgonet har tänkt sig. Nej, nope, nix, nada, nain.

Inte ens tio minuter gick innan min damppappa och min dampbror kom in genom ytterdörren. Där vissnade alla mina förväntningar om en lugn och stillsam söndag ihop i en sorgsen liten hög.

Vi är sex personer i våran familj. Fem av sex var hemma idag. Det kan aldrig sluta lyckligt.

Alla i min familj har någon slags psykisk rubbning i huvudet som gör så att vi varken kan handla eller tänka som normala individer. Hälften av alla hjärnceller går helt upp i rök och alla beter sig som klockrena idioter. Det enda vi gör är att stå och skrika på varandra. Det är vi bäst på. Om det fanns en sport för bråkande, skrikande, störda familjer skulle min familj lätt ta guld i alla mästerskap som finns. Smälla i dörrar tycker vi också är kul. Då skriker min pappa ännu mer för att det är han som får laga dörrarna sen när de inte pallar mer och går sönder.

Jag brukar fly till slut. Har gjort det nu. Jag och storasyster nummer 2 sitter här och svullar kladdkaka. Vi kan inte göra mer än att sucka åt våra ADHDföräldrar som skriker sig hesa på varandre och åt våran ADHDbror som skriker bara för skrikandets skull.

Jag vill inte påstå att jag är helt fläckfri heller. Om en i familjen är fucked up blir till slut alla fucked up. Men vad ska man göra! Det ligger tyvärr i generna. Osis.

WHAT'S YOUR DIAGNOS? / Helgonet, dampbarn united