Krullet & Helgonet

Fan då. Jag glömde att säga hejdå till min syslöjdslärare idag. Nilla heter hon. Vi ska inte och vara i skolan imorgon och hon ska inte vara i skolan på onsdag och sen är det slut. Sen kommer jag aldrig ha henne igen. Så det var idag jag skulle sagt hejdå... Faan.

Ja, jag blir faktiskt jätteledsen. Jag vet att vissa tycker att Nilla kan vara rätt dryg och otrevlig, men det har hon aldrig varit mot mig. Jag tycker om henne. Hon är en pedagogisk, gullig och rättvis människa. Vi satt i elevrådet samtidigt under nästan tre år så jag vet. Hon är grym. Dessutom är hon en av de två enda lärarna jag har haft sen mellanstadiet.

Så det suger att jag inte sa hejdå till henne. Vet inte vad jag ska göra åt saken. Får väl skriva något brev eller nåt. Jaja, orkar inte älta det just nu. Ska gå och se ifall jag hinner sova middag lite innan jag går och passar Joel. Ajö.

SHE IS AWESOME / Helgonet

Jag vet att det är underbart vackert väder ute och att man borde sitte ute i solen och njuta och umgås med nära och kära. Men jag har tyvärr ingen som helst ork till det just nu. Jag känner att jag kanske inte bara är mörbultad utan att jag håller på att bli sjuk igen, och det vill jag verkligen inte. Inte de allra sista dagarna i grundskolan i alla fall, Jag vill faktiskt utnyttja den sista tiden jag har kvar med min klass. För ingen kommer att gå i samma skola som jag, och vad jag vet kommer ingen förutom Alice gå i en skola som ligger i närheten av min.

Så det är ett säkert faktum att jag aldrig mer och se vissa ansikten efter på torsdag. Och det faktumet är lite svårt för mig att smälta. För nu har jag vant mig vid att komma till skolan och träffa samma människor dag efter dag efter dag. Visst, jag har klagat som fan på hur trött jag är på det, men det innbär ändå någon slags trygghet. Det är människor som jag vet vilka de är, och som vet vem jag är. Vad fan, vissa av dem har jag gått i samma klass som i tio år! Det är en ganska stor del av mitt liv! Och nu kommer de inte finnas i mitt liv längre. Nästan helt säkert. Det känns konstigt. Inte så ledsamt, bara lite. Mest konstigt.

Jag har så svårt att se mig själv i en ny klass bland en massa nya människor. Jag kan inte förstå hur jag ska lyckas skaffa nya vänner. De enda personerna som jag är helt säker på att jag kommer ha kvar är bara Alice och Nikita. För Alice är ju Alice, henne kommer jag inte att släppa, och Nikita och jag kommer ju att dansa tillsammans. Men Elin och Jennifer och de som jag inte heller vill förlora? Alla de fina människor i min klass som jag behöver ha kvar i mitt liv...

Vi får hjälpas åt  att hålla kontakten helt enkelt! Om inte annat så kommer jag ha grymt fina minnen kvar från er. <3

GONNA MISS YOU / Helgonet

Jag är ledsen för att jag har lyst med min frånvaro hela veckan. Vet faktiskt inte varför. Dansen är slut, och skolan också. I alla fall nästan, och vi slutar tidigare varje dag, så jag borde ha haft tid att skriva några rader. Men icke.

Vi hade avslutningsbal igår. Kände mig jätteosäker i min klänning, men efter att ha sett lite bilder så blir jag riktigt stolt över mig själv. Den såg faktiskt rätt bra ut! Hela jag såg till och med ganska bra ut! Alla andra såg också väldigt bra ut. En sak förvånade mig dock som fan och det var att alla killar (utom Dennis) hade kostym på sig! :) Alltså hel kostym med kostymbyxor och allting. Och alla tjejer hade jättefina balklänningar och high heels och grejer.

Det var så absurt. Det såg så konstigt ut. Jag hade faktiskt ganska trevligt hela kvällen, i alla fall när jag shejkade loss på dansgolvet. Men där i början när alla kom i sina tjusiga bilar i sina tjusiga kläder så kände jag bara att nej. Varför försöker vi låtsas som att vi är någonting vi absolut inte är. Hela den svenska balgrejen är ju rätt och slätt kopierad från den amerikanska överklassen. Jag går aldrig på bal och sitter och äter med finsilver och smuttar på mitt champangeglas och lek finförnäm. Vilken kille i vår klass skulle någonsin sätta på sig en kostym annars?

Det var en maskeradbal helt enkelt. Vi hade lika gärna kunnat gå dit i jeans och t-shirt. Eller tagit bussen. Vi hade haft lika kul (eller tråkigt )ändå. Men nu ska vi lägga ut en massa pengar och tid på att klä upp oss till små prinsessor istället... Alltså. Jag fattar inte. Onödigt.

Men missförstå mig inte. Jag tyckte också att det var kul att ha finfin klänning på mig och fixa håret hos frisör. Men ändå... Varför?

I HAD FUN / Helgonet

Japp, jag känner en enorm lättnad över att betygen änligen är satta! Nu är det klart, pickat och packat, check, finito. Inga fler ångestladdade prov eller långa nätter fyllda av uppsatser, no more, no more. Det känns fantastiskt att följa sin sista schemalagda dag imorgon, sista dagen av nio fruktansvärda år i grundskolan. Nu är det över!
Imorgon har vi våran avslutningsbal, undrar om någon ens kommer att orka släpa sig till skolan imorgon. Själv tänkte jag försöka mig på en välfötjänt sovmorgon :P
Folk ska gå tidigare för att fixa sminket, håret och liknande, och självklart Dennis som måste göra en Brazilian wax, good luck to you man! Själv kom jag just på att jag behöver en liten kofta eller liknande till balen imorgon, så jag tänkte ta ledigt för att shoppa, vilket känns väldigt seriöst. Men vafan betygen är satta, vi har inga lektioner ändå, give me a break!

Råkade sänka mig i spanska idag, hoppsan. Jag är inte särskilt förstörd över detta, inte alls faktiskt, om jag tänker efter riktigt noga bryr jag mig ungefär lika lite som jag bryr mig om min hårbeklädda vårta i skärtskåran.

DON´T GIVE A SHIT //Krullet.

Åh, vad lugnt och tyst och skönt det är här hemma. Min pappa är på landet och min mamma och min bror är i stan. Och jag är kvar här hemma helt själv. Det är underbart. Ni förstår, i mitt hus är det alltid krig mellan mina föräldrar och min lillebror. Ibland mellan mig och min bror också, och då dras alltid mamma och pappa med, och så är alla igång. Min bror har ju som sagt autism, och det är jobbigt för honom och för oss som lever med honom. Och i takt med att han blir tonåring och kommer i puberteten och grejer så blir han bara jävligare och jävligare. Outhärdligt, helt enkelt.

Suck, anyways, det är jävligt mycker skrik här hela tiden. Och då menar jag verkligen hela tiden. Så ja, det är mycket, mycket skönt att slippa de där tre och kunna sitta här själv i lugnt och ro. Man får jävligt mycket gjort ska ni veta. Och snart ska jag åka till IKEA med Al! :D

PEACE AND QUIET / Helgonet

Ja, jag ska plugga till so provet nu! Snart... Om en timme... Efter det här programmet och efter jag har druckit te.
Det är ungefär så jag låter varje gång jag borde plugga till något. Asbra studieteknik indeed. Älsklingen åkte precis hem, han var här någon timme och chillade, mys <3
Imorgon måste jag in till stan och köpa brösttejp så att jag inte flashar tvillingarna på Balen nästa vecka, happy times. På lördag blir det åka till farmor och farfar och hälsa på Richie och Aileen som tyvärr åker tillbaka till USA på tisdag :(
Tyvärr för Dennis som måste följa med och vara social på engelska fast han hellre dör, trist. På kvällen blir det förmodligen någon liten sammankomst hos någon som Dennis pappa kände, det blir säkert trevligt. På söndag blir det bara plugg och träning som gäller. Jag känner att jag ska leka med familjen hela helgen... YEY :P
Föresten ska jag vara med och spela fotboll mot lärarna sista veckan, aouch vad jag kommer att se till att dom kommer få ångra att dom inte satt mvg på mig :P

Nej nu ska jag faktiskt plugga... Jag ska bara...

TAKING YOU DOWN //Krullet.

Haha jag som trodde för en vecka sen att jag hade mina betyg i en liten ask, som jag just sa, TRODDE. Men icke, ack och ve vad man kan ha fel. Nej men jag måste erkänna att jag blev lite chockad när jag fick reda på att jag höll på att sänka mig i fyra ämnen. låt mig översätta det åt er, icke bra, nada bueno, niet braschis, no bravouxz, nejtii braaitääiineen. Min spanska, tyska, franska och finska kanske kan finslipas lite men ni fattar vart jag vill komma, hoppas jag verkligen.
Jag orkar inte sänka mig, för om jag gör det kommer jag förmodligen inte få min present som jag skulle få eftersom jag hade jobbat så hårt med mina betyg, och det skulle vara döden, DÖDEN!
Nu har jag suttit och knegat ihop ganska mycket på min Noinlämning, jag är ganska stolt över mig sjäkv faktiskt. Ovanligt produktiv har jag varit idag banne mig. Och nu (när jag har skjutit upp det tillräckligt) ska jag plugga till historia provet. Jusste Janne-pojken, jag har inte glömt lilla dig heller.

Nej nu ska jag vara duktig flicka, see ya.

I´M A GEEK // Krullet.

Jag kom nyss hem, och jag mår så grymt illa just nu. Ja på grund av mensvärksom kom som en souvenir från helvetet precis innan lunch idag,  men också på grund av ren och skär hunger. Och vad ser jag när jag sliter upp kylskåpsdörren som en utsvulten bäver? Ingenting. Absolut ingenting.

Det finns inte ens någon apelsinjuice kvar, för jag var tvungen att ta ett glas till imorse som tröst när jag kom på att jag och min bästa vän kommer gå i samma klass i endast två veckor till. Jag blev lite ledsen.

Det finns inget bröd, inga grönsaker att göra sallad av, inga kakor, inga kex, ingen frukt som inte är halvrutten, ingen glass, inga chips. Det finns Oboy, men det finns ingen mjölk. Det finns te, men det finns ingen mjölk och ingen honing. Det fInns müsli, men det finns ingen youghurt. Jo det fanns lite, men det har jag redan ätit upp, det var typ tre skedar.

Näst efter frukosten är mellanmål min favoritmåltid. Nu får jag ingen och det gör mig väldigt, väldigt ledsen. Som tur är ska jag över till grannen och passa barn om en stund, de har förhoppnings skåpen fulla. Barnens mamma bakar alltid egna stora limpor som jag älskar. Dessutom är hon snudd på miljöfanatiker så precis allt hemma hos dem är ekologiskt. Så får käka hos dem, helt enkelt. Hoppas de har ost bara, den var slut i måndags...

I WILL STARVE / Helgonet

Vi pratade om fobier idag på NO:n. Jag ser inte mig själv som en rädd eller omotiverat paranoid person men det finns några få saker som jag har problem med...

Kackerlackor. Utvecklade en fobi, eller om jag skulle kalla det avsky, för dessa visdriga kryp när jag var i Thailand i början på året. Jag kunde inte somna för att jag trodde att det skulle krypa runt kackerlackor på mig. Vilket det gjorde emellanåt. De jävlarna är ju så sjukt snabba. Och så dör de inte! Fy fan. Kan fortfarande känna att det kryper upp någoting blixtsnabt uppför ryggen på mig ibland...Uuhh

Trappor. Eller alltså, att gå i trappor, mest nerför. Rättare sagt, att snubbla och ramla i trappor. Så fort jag måste gå i en trappa spelar jag upp ett scenario i huvudet där jag ser mig själv snava och falla handlöst ner för trappstegen för att landa längst ner i en blodig liten hög av förvridna lemmar och krossade kranium. Jag är inte rädd för trapporna i mitt hus, eller för trapporna i skolan. Det är mest trappor utomhus, typ trappan upp till pendeltåget i Huddinge Centrum. Jag måste dessutom alltid gå i trappan där, jag kan inte ta rulltrappan. Och sen har vi trappan vid Sergels Torg och trappan upp från Fatbursparken till Medborgarplatsen. Nej, inte den med jättelånga trappsteg, utan den som kommer efter. Dessutom finns det en helvetesjävlaspiraltrappa på Danscenter som jag hatar.

Fåglar. Jag vet inte riktigt, jag har aldrig varit besvärad av fåglar förut. Men sen jag var i Milano i vintras och blev attackerad av duvor så har jag börjat tycka att alla fjäderfän är rätt jobbiga. Speciellt om de kommer för nära. Men det handlar nog mest om att jag tycker att de är äckliga än att jag har en fobi för dem.

Klaustrofobi. Jag tycker inte om trånga utrymmen. Fast det måste inte nödvändigtvis vara trångt, det är mest tanken på att vara instängd och inte kunna komma ut. Jag kan åka hiss. Men helst om det har ett fönster och helst om det inte är för många i hissen. Jag klarar av det ändå, men jag tycker att det är jobbigt. Jag kan definitivt inte åka hiss själv. Prövade för ett tag sen när jag skulle hem från Jenny, jag höll på att börja gråta. Sen tycker jag att det är jobbigt att se på andra som är i trånga utrymmen. På TV till exempel, ni vet i Bröderna Lejonhjärta när den där lilla kryper genom någon jävla jordgång med ett ljus? Jag har alltid tyckt att det har varit jobbigt. Eller 1408, när snubben blir jagad av ett lik i ventilen. Hade han blivit jagad av ett lik någon annan stans hade jag förmodligen tyckt att det hade varit rätt komiskt. Men det faktum att han var instängt i en ventil tyckte jag var jättejobbigt. Fråga Alice, hon hade nästan inget blod kvar i handen efter den scenen, för att jag hade sqeeezat den så hårt.

Men det jag tycker är allra jobbigast är att sitta fast och inte kunna komma loss. Jag hatar det, jag hatar det , hatar det, hatar det. Verkligen. Jag får panikångest om jag skulle fastna någon stans, eller om någon skulle hålla i mig för hårt. Jag klarar inte av det. 

Klaustrofobin kommer nog lite från min syster Klara som också har klaustrofobi. Men det kommer förmodligen också från ett par trauman från min barndom då jag, mamma och min lillebror fastnade i hissen flera gånger, men vagn och allt, eller när jag blev inlåst på toaletten på McDonalds och verkligen fick ett totalsammanbrott. Fobin för att att sitta fast och inte kunna röra mig fritt kommer nog från när jag och min lillebror var små och han tyckte det var en rolig lek att lägga en soffkudde (alltså, en hel dyna) på mig när jag låg på mage, gärna på mitt huvud, och sätta sig på den. Jag var liten och ganska svag, han vägde lika mycket som jag, det gick inte att få bort honom. Vilket ledde till panik. Detta har också lett till att jag tycker att tanken på att drunkna eller kvävas till döds är väldigt obehaglig.

Usch. Nu vill jag inte prata mer om det...
NOW YOU KNOW / Helgonet

Det var en gång en katt som bodde i en hatt och hade fnatt... Nej men vad i HELVETTE?! Förlåt, nejmen verkligen, förlåt. Det är så här långt jag går för att slippa plugga... Nada bra alls.

anyways imorgon fyller mupparna 18 månader, det är väll konstruktiv fakta för er, eller hur?


REST IN PEACE //Krullet.