Krullet & Helgonet

Samtidigt försöker jag klä på två motsträviga pojkar mitt i det minimala kapprummet där det redan befann mer folk än vad som egentligen får plats. Med iskalla fingrar fick jag knyta samma skor minst två gånger, och plocka upp åtskilliga jackor i pygméformat som jag råkade ha ner i min fumlighet. Dessutom skulle en av pojkarna såklart ha med sig en liten kompis hem, och jag var för svag och för varm för att orka säga nej.

Väl hemma tillbringade den äldsta killen minst tjugo minuter i hallen vrålandes av ilska för att hans storasyster hade tagit just precis den datorn som han vill ha. Det står en till lika bra dator alldeles brevid, men han skulle bestämt ha den datorn som syrran använde. Samtidigt som jag försökte lugna honom levde lillebrorsan och kompisen rövare på övervåningen, välte omkull saker och skrek och skrek. Jag rusade upp och satte på Turtles åt dem så att de skulle sitta stilla och hålla käften, vid det här laget kändes det som att jag skulle svimma i vilken sekund som helst. Storebror fortsatte att skrika sig hes där nere. Då fick jag spader. 

Jag gick ner och talade lugnt om för honom att jag fullkomligt struntade i om han skrek så mycket att han tappade rösten, men idag hade storasyster hunnit före honom till datorn. Jag sa att han kunde välja mellan att ta den andra datorn, komma upp och titta på Turtles eller tillbringa resten av eftermiddagen skrikandes på golvet. Han mumlade någonting om att han ville ha "den" datorn och jag sa att man inte allting kan få som man vill, och definitivt inte om man skrek som en bebis. Sen gick jag därifrån. (Han fick jättedåligt samvete sen, och bad om ursäkt för att han hade varit jobbig och sa att han skämdes jättemycket. Stackars söta lilla barn... :'] )

Storasyster lämnade visserligen datorn i protest några minuter senare, då jag frågade om hon inte hade kör idag. Vilket tydligen var väldigt okänsligt av mig. Hon sprang upp på sitt rum och rullade ihop sig till en liten boll bakom sängen. Jag frågade var det var, ja, då sa hon att hon hade missat bussen. Ta nästa buss då, föreslog jag, men det ville hon inte göra. Jag berättade vänligt för henne att det inte gjorde någonting om man kom lite försent, att jag missar bussen till mina danslektioner jätteofta men att det är bra att dyka upp lite senare än inte alls. Då skrek hon att det inte spelar någon roll hur mycket jag tjatar, hon skulle ändå inte åka dit! Jag svarade att jag kallt inte tänkte slösa mer tid på att tjata på henne, det var inte jag som missade en kören. Så gick jag där i från också.

Sen lugnade det ner sig lite grann, vi satt och spelade dator en lång stund. Vanligtvis brukar jag inte låta dem spela dator sådär mycket men jag orkade inte bråka. Men sen började minstingen gnälla efter mamma och pappa och han var SÅ nära att börja gråta, vilket jag inte orkade med, så jag försökte avleda hans uppmärksamhet på något annat, typ vad han helst ville äta till middag. Det funkade, och när pappsen kom hem fick jag min lön och flydde så hastigt att jag glömde jackan.

Det är vid sånna här tillfällen som jag håller med mina vänner om att inte vilja skaffa barn. Suuuck!

KILL THEM ALL / Helgonet, och förlåt för ett mycket långt inlägg