Krullet & Helgonet

Jag tror inte att någon vill veta det. Jag tror inte att någon är intresserad. Och ingen jag känner är särskilt empatiskt av sig. Ingen bryr sig ju. Om något över huvud taget! Dessutom vill jag inte att någon ska bli besvärad över att det dyker upp en person som behöver lite tröst och medkänsla. Även om det bara räcker med en kram.

 Jag kan ju inte förvänta mig att alla ska vara lika medlidande som jag. Jag blir förkrossad när någon jag tycker om är ledsen och mår dåligt. Jag bryr mig. Jag vill att alla ska må bra och vara goa och glada och lyckliga. Därför kan ju inte jag inte vara det...

Min mormor dog när mamma vara tio år gammal. Min morbror var väl kanske tre år eller någonting och min morfar blev bokstavligt talat handlingsförlamad av sorg. Så min mamma blev mamma vid tio års ålder. Hon gjorde precis ALLT som en mamma gör. Lagade mat, städade (med allt det innebär), tvättade, handlade, hämtade på dagis... you name it!! Mina systrar kunde också allt det där vid tio års ålder, och de hade två småsyskon att ta hand om också. Allt som innebär ansvar gjorde de.

Folk tycker att jag får hjälpa till mycket hemma. Ser ni det från mitt perspektiv, eller snarare min mammas perspektiv, eller mina systrars, så är det inte speciellt mycket. Men även om de tre tycker det, så kan jag med gott samvete säga att jag inte är bortskämd. Över huvud taget. 

För jag ber sällan om någonting. Det gjorde inte mamma, det gjorde inte mina systrar och det gör inte jag. Jag vet ju vad svaret blir. Vi har aldrig heller haft särskilt mycket pengar att spendera. Kommer aldrig ha heller. Missförstå mig inte, jag har alltid varit ett lyckligt barn.

Jag ber aldrig någon annan om nånting heller. Jag tror det är en vanesak. Vill jag ha någonting gjort, gör jag det själv. Jag ber aldrig någon om en tjänst. Visst har ni hört mig fråga ifall jag får låna en penna, eller ifall nån kan hämta ett glas vatten åt mig i matsalen. Det är inte det jag menar.

Men jag gillar inte att prata om det jag menar. Så jag förväntar mig inte heller att någon ska förstå vad jag pratar om. För enkelhetens skull: Jag frågar inte om hjälp för jag är van vid att aldrig bli hjälpt. Jag tar ansvar för mig själv, och förväntar mig inte att någon annan ska göra det.

Det har blivit såhär: Folk jag älskar går omkring och är konstant ledna och mår dåligt hela tiden. Inte alla samtidigt, men de byter av varandra väldigt effektivt. Och jag, jag springer omkring och kramas och pussas och tröstar och pratar och kämpar för att alla ska må bra och vara glada igen.

Men när jag inte heller mår bra, då finns det ingen plats för mig. Då är det någon annan som är deprimerad. Då vill jag inte vara den som helt plötsligt ska stå i rampljuset. Jag vill inte vara den som helst plötsligt ska ha allas uppmärksamhet. För det får ju motsatt effekt. De tror att man bara spelar för att få uppmärksamhet. Förstår ni hur jag menar?

Det här var värre förr, när jag hade fler människor omkring mig att bry mig om och trösta. Men det sitter kvar i mig det där med att gömma mina känslor. Jag vill ju att alla ska vara glada och lyckliga. Och om jag då kommer och säger att jag mår dåligt... ja, snacka om mood killer. Jag vill inte förstöra någonting! Så jag sitter där, och ler, tvingar fram ett skratt nickar och säger Fett kul!!

Det är kul att mina älsklingar mår bra. Jag unnar dem det. Jag vill ju inget hellre än att de ska må bra. Det vet de ju. Jag älskar de mest av allt. Men det är det som är grejen. Jag kanske också behöver lite kärlek. Utan att behöva säga till, utan att behöva förklara mig och berätta allt. Jag tycker att det är jobbigt!

Nu svamlar jag igen. Och nu tycker ni säker att det är skumt att jag börjar med att säga att jag hatar och blotta mig, och sen helt plötsligt gör det. Då vill jag bara säga att det är första gången.

I DON'T WANNA / Helgonet