Krullet & Helgonet

Jo och Ja säger båda att jag måste ta tag i mitt liv, Att jag måste dra rejält i handbromsen...Att jag håller på att tappa greppet gör jag det?  Jag vet inte...Jag vet inte vem jag är eller vem jag har varit.. det är konstigt att folk som man i stort sett aldrig träffar märker när man mår dåligt och när man tappar greppet. Men inte de som står dig närmast. Är dom för vana att se dig så att dom inte riktigt ser. Eller bortser dom från det? Kanske är det en utav mina perioder som jag får ibland? Jag hoppas inte det. Jag är rädd. Jag är livrädd: Jag vill inte hamna i den sitsen jag var i för ett år sedan. Jag vet inte om jag skulle klara av en sån mental "kris" igen. Vad skulle jag göra? Karva upp mina armar och gråta och skrika inombords, hur länge skulle jag känna så? Och hur länge skulle det hålla?

Ingen märkte ett skit när jag mådde dåligt, mitt liv var en evig teater. Är den det fortfarande. Ibland. Jag måste vara jävligt bra på det, man blir bra på något om man tvingas till för att inte avslöja din hemlighet.. Du bygger upp en strategi och en känslomässig mur. Dina påklistrade känslor fastnar utanpå och är det enda som är synligt för det mänskliga ögat utifrån. Men inombords tillåts inte alla de undertryckta förtvivlade känslorna från att komma ut.

Sen gick jag till mellanrummet och satt där själv... Typ en timme eller något. Det var skönt och hemskt på samma gång. Jag ville vara ifred med mina tankar, samtidigt som jag bad för att någon speciellt han skulle komma ut och fråga hur jag mådde och vad som hade hänt. Men ingenting. Ingen. Någon gång.

Det som verkligen sänkte mig var när det var dags att gå hem. Jag stog där och sa ingenting jag visade hur sårad jag var, min mur var för svag för att klara trycket. Ingen gjorde någonting. Ingen frågade . Bara ignorerade. Och särskillt du. Jag tänkte " Om han kommer fram och säger hej då, då bli jag glad. Det är det minsta jag kan begära. Men det skulle betyda så mycket just nu."
Men du gav mig en blick. En tom blick. Som jag inte förstod vad den betydde sen vände du och gick. Det kändes som att hela muren. Hela mitt försvar allting rasade. Jag pallade inte. Jag vet att det är din personlighet. Att du inte bryr dig och att du inte orkar. Men jag orkar inte leva med det. Jag vill veta att jag betyder något.

Hur jag kan reagera på en sån här liten grej säger ni?
Jag är inte hel, jag har aldrig varit hel och jag kommer aldrig att bli hel. Jag är känslomässigt ostadig och jag behöver bevis för att jag betyder någonting. Och ni som inte förstår det här behöver inte göra det. Inte bry er överhuvudtaget. Och ni som tycker att jag är dum i huvet, ni kan tänka på att alla inte får allt serverat på ett silverfat. Alla lever inte den lilla pnuttigull reklamen på tv, med rosor och regnbågar. Om ni lever det perfekta livet och aldrig har något problem större än att din mamma inte vill köpa en märkeströja åt dig. Då kan du ta ditt pick och pack, dina äckliga komentarer och ditt perfekta jävla arsle någon annan stans. För jag pallar inte bry mig ett skit.
 

Saknar du ett roligt inlägg? Ring Helgonet, hon får stå för underhållningen.

DIE YOU MOTHERFUCKER  // Krullet...inte så hel