Dag efter dag
Nu ska jag snart läsa igenom alla inlägg jag har skrivit sen vi startade bloggen den andra januari detta år. (Måste välja ut de inlägg jag vill ha med i vårat extraarbete i Svenska.) Det har gått så fort, men det känns ändå som så länge sedan. Det är skönt att tiden flyger iväg utan att jag hinner tänka på vad som egentligen händer, och att vi med rasande fart närmar oss sommarlovet. Men det är också lite deprimerande, eller deprimerande är kanske inte rätt ord, med det känns som att jag missar så mycket, fast jag vet att jag gör saker hela tiden och egentligen inte hinner göra fler saker än jag redan gör. Men dagarna bara rinner iväg, nej de forsar iväg lika snabbt och kraftigt som en älv. Jag kan aldrig få tillbaka idag igen, jag kan aldrig uppleva igår en gång till. Varje dag plockas 24 timmar av mitt liv bort som ett löv faller från ett träd.
Vissa dagar vill jag ju inget annat än att bli av med så fort som möjligt. De dagar då precis allt går i svartvitt. Men de dagar som man verkligen inte vill ska ta slut, jag vet att ni vet vad jag menar, de vill man inte att de ska gå förlorade. Och man lovar sig att alltid minnas denna underbara dag, nästa morgon har man redan glömt hälften. Eftersom de bra minnena alltid brottas med de dåliga. Varför kan man aldrig glömma sådant som man vill glömma?
Varje dag är också ett steg närmare de oundvikliga slutet, som vi alla möter. Jag tänker bara på hur mycket jag kommer att uppleva innan dess, och hur skönt jag kommer att tycka att det ska bli att få sluta ögonen för gott. Ni vet hur mycket jag älskar att sova ;] Samtidigt känner jag också någon slags ångest, tänk om jag inte hinner med alla saker jag vill göra? Tänk om jag inte når alla mina mål? Karriär eller barn, går de att kombinera?
Men jag är bara femton år, förhoppningsvis har jag inte ens levt klart en fjärdedel av mitt liv (men vem vet vilket öde jag går till mötes?) Jag lever verkligen inte varje dag som om det vore den sista. Jag är en sådan som tänker:
Imorgon är en ny dag.
Jag längtar efter framtiden!! Jag är den enda som jag känner som längtar till att få börja gymnasiet. Jag längtar bort från högstadiet, jag längtar efter nya människor som jag kommer att träffa. Jag längtar efter att få squeeza ut mitt första barn och se om geléklumpen är lik mig. (detta är jag också ensam om) Undrar om jag kommer in på de utbildningar jag söker? Undrar vad jag kommer få för jobb? Undrar om jag någonsin kommer på hur man slappnar av? Undrar om jag någonsin inser storheten i R&B och hiphop?
I FEEL OLD / Helgonet
Kommentarer
Trackback