Krullet & Helgonet

Jag har ett litet dilemma. Om man har gjort något dumt, idiotiskt rent ut sagt. Elakt mot den man älskar. Om man ångrar sig jätte mycket, och inte förstår varför i helvettes jävla grisfitta man gjorde det, är det då okej att hålla käften? Eller har man en skyldighet att berätta? är det fortfarande bäst att tala sanning även om dte inte innebär någor posetivt för någon av parterna? Ja, förutom karma och att man kanske inte hamnar i helvettet. Äh what the fuck, det här är helvettet!

VARAR ÄRLIGHET ALLTID LÄNGST?


Till ett annat ämne. Nu är det vår! Jag älskar våren! Och jag vill gå ut! MEN! När man var liten kunde man gå ut när dte var fint väder. Och när det inte var dte för den delen, men nu! vad ska m,an hitat på ute? Jag är inte lika lättroad som jag var när jag var liten. Jag kan inte sätta mig på n stubbe och kolla på ett grässtrå so  växer i 3 timmar. Det funkar inte! Min fantasi dog ut när jag var 5 år for crying out loud! Sheit, ja dte får oss in på  nästa ämne, min kondition! Jag tänkte, ja! nu går jag ut och springer! NEJ! Dålig ide, jag skojjar inte jag sprang 150 meter sne dog jag! Jag kunde inte andas och jag fick rejäla bröstsmärtor. Det var min väckarklocka, nu har jag börjat träna jag boxas och cyklar. Hallelujla! Men iof så kan jag bara cykla 3 km innan jag dör.

Så här känner jag mig när jag motionerar




I´M LIVING CARBS!    // Krullet