Krullet & Helgonet

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag är chockad. Det blev min mamma också när on såg min inbrända stjärna på armen. Man jag var tvungen att visa den, Den var infekterad, och min mama är ex sjuksköterska. Först skrek hon åt mig sne blev hon helt tyst. Det är blodförgiftning, om jga hade gått 2 veckor tll med den här hade jag förmodligen dött. Infektionen hade hunnit sprida sig till hjärtat. Vad säger man när man får höra det? Jag väntar på att åka till akuten nu, min pappa sitter och ringer frenetiskt till alla sjukhus i närheten. Vi har inte tid att sitta på akuten hela natten. Och jag, jag är livrädd. jag sitter här och gråter som en liten fjolla. Men jag är rädd. Jag vill inte dö! Tänk om jag måste amputera armen! Allt för att jag skule bränna in den här stjärnan i armen. För att jag skulle ha ett minne av D. Idiotiskt, jag blir så trött på mig själv kan jag inte bara tänka?! Vad är mitt problem? Vad har jag för fel i huvudet?
Mina föräldrar tror att hela den här grejjen gick ut på självdestruktivitet, dte är inte sant. Jag är inte olycklig jag mår skitbra. Jag tänkte int bara, fan vad trött jag blir på mig själv! Vad  komme rjag ha för minne av D nu? En bortamputerad högerarm?  Nej jag är livrädd armen bränne roch det ilar ändå ut i fingertopparna. Jag gråter för att jag är livrädd, för att dö, och för att förlora min arm. Jag känner mig spyfärdig och jag önskar så in i helvette att jag aldrig hade gjort det här. Varför?!?!
Det är inte kul att höra att du är 2 veckor fån att dö. Nu orkar jag inte skriva mer jag måste spy.


DON´T WANNA DIE  //Kullet