Lördagsgodis
Det är stressigt nu. Med prov varje vecka och glosförhör och inlämningar och läxar hit och dit. Så fort man får en ledig stund över måste man plugga. Fast jag orkar aldrig. Jag skjuter upp allt i hundra år, tills det är en dag kvar. Och då pluggar jag i högst en halvtimme, sen ger jag upp. Det är för tråkigt. Jag hatar att plugga. Jag hatar svenska, NO, spanska och historia. Och matte. Jag vill hellre sova. Så gör jag det. Jag älskar att sova! :]
Men sen när jag får tillbaka det där provet, eller inlämningen och ser resultatet så blir jag besviken på mig själv. Om jag bara hade ansträngt mig lite till så hade jag haft toppbetyg. Det är inte svårt, jag klarar av det, alla vet att jag klarar av det. Men jag är lat, jag orkar inte. Jag orkar ingenting.
Det är helt sjukt av mig att skriva såhär, egentligen. Jag som aldrig någonsin har fått sämre än VG på ett enda prov jag har gjort. Jag ska inte gnälla om prestationsångest och dåliga betyg. Nej, det blir bara skumt.
Jag orkar bara inte lägga ner tid på skolan. Jag. Orkar. Inte. Jag orkar inte med alla jävla människor som kryllar överallt heller. Alla lika jävla otrevliga och egoistiska utan en enda liten tanke på omtänksamhet. Men vad fint då, då tänker vi bara på oss själva dåra! Det blir ju JÄTTEbra!! Eller hur? Ditt problem är ditt problem, och hur bra kompisar vi är så bryr jag mig inte. Jag bryr mig inte om du är glad, jag bryr mig inte om du är trött och ledsen, jag bryr mig inte om du har gjort illa dig eller ifall du har fått ditt hjärta krossat av någon jävla idiot, jag bryr mig inte ifall jag har sårat dig eller om hur du mår över huvud taget. Jag skulle inte höja ögonbrynen en millimeter ifall du hoppade framför pendeltåget i Älvsjö.
Jag bryr mig precis lika lite om dig som du bryr dig om mig. Det blir väl rättvist? Va?
Jag ber inte om mycket. Allt jag vill är att dansa, sova och äta. Och kanske åka snowboard lite då och då. Sen klarar jag mig fint utan allt annat skit. Tack som fan.
GO TO HELL / Helgonet
Men sen när jag får tillbaka det där provet, eller inlämningen och ser resultatet så blir jag besviken på mig själv. Om jag bara hade ansträngt mig lite till så hade jag haft toppbetyg. Det är inte svårt, jag klarar av det, alla vet att jag klarar av det. Men jag är lat, jag orkar inte. Jag orkar ingenting.
Det är helt sjukt av mig att skriva såhär, egentligen. Jag som aldrig någonsin har fått sämre än VG på ett enda prov jag har gjort. Jag ska inte gnälla om prestationsångest och dåliga betyg. Nej, det blir bara skumt.
Jag orkar bara inte lägga ner tid på skolan. Jag. Orkar. Inte. Jag orkar inte med alla jävla människor som kryllar överallt heller. Alla lika jävla otrevliga och egoistiska utan en enda liten tanke på omtänksamhet. Men vad fint då, då tänker vi bara på oss själva dåra! Det blir ju JÄTTEbra!! Eller hur? Ditt problem är ditt problem, och hur bra kompisar vi är så bryr jag mig inte. Jag bryr mig inte om du är glad, jag bryr mig inte om du är trött och ledsen, jag bryr mig inte om du har gjort illa dig eller ifall du har fått ditt hjärta krossat av någon jävla idiot, jag bryr mig inte ifall jag har sårat dig eller om hur du mår över huvud taget. Jag skulle inte höja ögonbrynen en millimeter ifall du hoppade framför pendeltåget i Älvsjö.
Jag bryr mig precis lika lite om dig som du bryr dig om mig. Det blir väl rättvist? Va?
Jag ber inte om mycket. Allt jag vill är att dansa, sova och äta. Och kanske åka snowboard lite då och då. Sen klarar jag mig fint utan allt annat skit. Tack som fan.
GO TO HELL / Helgonet
Kommentarer
Trackback